Kära elever
I kinesisk mytologi är Nihan ett odjur som, när det avbildas, ligger på havets botten – men hos oss betyder Nian en samling unga människor som just nått toppen.
Precis som Göran Kropp en gång gjorde, har ni tagit er till toppen – inte på Mount Everest – men väl till toppen av den obligatoriska skolan.
Hit har ni nått genom att klättra från basläger till basläger – från en årskurs till en högre årskurs.
Era sherpas – era erfarna och kunniga lärare,
har tålmodigt guidat er mot toppen och fått er att sherpa er när ni behövt stöd och uppmuntran.
Här är ni nu – unga, friska och glada – motsatsen till gamla, sjuka och sura.
Njut av detta faktum och ta med er den positiva känslan nu när ni går vidare i livet.
Några av er har redan siktet inställt på en speciell karriär – t.ex. att bli nästa Robin Söderling, nästa Annika Sörenstam eller en ny Christer Fuglesang – medan de flesta väljer en fortsatt bred utbildning för att kunna bli vad som helst.
Det är ett av livets mysterier: Man kan bli nästan vadsomhelst. Tur, skicklighet, slump kan avgöra.
Livet som väntar er därute är fantastiskt och fullt av möjligheter.
Jag har en granne som heter Lasse Westman. Han gick här i Samskolan för över 50 år sedan.
Han satt i just den här aulan och lyssnade på rektorn på skolavslutningarna.
Rektorn var för övrigt känd för att slå eleverna när de hade gjort något bus och Lasse fick sig en örfil då och då. Dessutom var han ganska lat i skolan.
Men det märkliga är att livet går vidare och Lasse Westman blev journalist, sommarpratare i P1, författare till flera fantastiska böcker om Stockholms Skärgård och en bok som heter Frank Sinatras dojor.
Det är en bok om när Lasse jobbade på Saltsjöbadens Hotell och träffade Frank Sinatra.
Varför blev då Lasse Westman en så framgångsrik person?
Jo, han hade bra lärare och hade turen att gå i en bra skola. Han hade på fötterna, som man säger.
Staden Paris har ett valspråk som jag gillar:
Fluctuat nec mergitur – ”Skakat av vågor, men det sjunker inte”.
Det valspråket tycker jag att ni ska ta med er härifrån. Livet kan vara omskakade – men låt er inte knäckas av det.
Jag är övertygad om att ni nu är redo för att släppas ut, som nybakade ”grundenter”, och flyga iväg som glada ballonger – åt olika håll i sommar.
Men när ni landar i höst hoppas jag – och all personal i skolan – att ni gör det på en plats där ni kan fortsätta att växa och få ett lyckligt liv i det allt mer miljömedvetna och fildelande Europa som man håller på att skapa.
Tack, årets nior, för alla glada stunder vi haft tillsammans.
Det blir tufft för åttorna att fylla ut ledartröjan.
Slutligen: Jag önskar er en riktigt härlig sommar och säger – Lycka till i fortsättningen!
/Barbro Widlund Ivarson